Hämtat ur Vimmelmammans blogg.. Länkar den lite längre ner.


"Alla som är föräldrar vet vad jag menar. Du möter någon med barnvagn, automatisk söker man ögonkontakt, kanske nickar lite lätt (om det är på glesare mark än Drottningatan en lördag) och försöker kanske gissa sig till hur gammalt barnet är.

Du står i kön på ICA och har en hysterisk bebis som förtvivlat skriker i sin Baby Björn framför dig och ditt barn.
Din blick möter bärarens och vips så fattar ni något slags telepatiskt förstånd för varandra.

Du ser en pappa på lekplatsen som tappar taget om sin dotter och hon faller och slår huvudet i sandlådekanten och du vet precis hur han känner sig. Och han vet att du vet det också.

Ja, jovisst vi är många som har barn och tanken är ju löjeväckande att man ska gå omkring och känna någon slags samhörighet med alla men faktum kvarstår. Det är som ett hemligt handslag som man tar med någon och för evigt delar en hemlighet med."

Så himla sant det där...

http://www.alltforforaldrar.se/vimmelmamman