Mina föräldrar är de underbaraste människorna på jorden!

Min mamma heter Rosel och min styvpappa heter Max... tillsammans bildar dem en perfekt duo;) Som är så fina tillsammans! Perfect match=) De träffades -96 (tror jag) och är ett par sen dess:)

Min pappa dog när jag var 9.. tragiskt, men jag har inget att säga om det just nu mer än att min pappa var en underbar man, men som alla andra så hade även han sina brister...

Mina föräldrar ställer alltid upp och är glada och fina=) I jul ska vi hem till dem och äta julmiddag! Fast dagen innan ska jag dit och ha vår traditionella uppesittarkväll=) Då brukar det bli bingolotto och skinksmörgås med massa god senap på!

Min mamma är min förebild! Men, både hon och jag har en tendens att bli utnyttjade gång på gång... tänker inte gå in på det, men det är en dålig egenskap vi båda har... Vi har någon slags förmåga att alltid lita på människor.. så jävla dumt egentligen, för det slutar alltid med att man känner sig dum, sårad och utnyttjad... vi lär oss fan aldrig!!
Men det kanske kan bli ett nyårslöfte?;)

Min Max (som jag brukar säga) och jag har inte alltid haft det så lätt... som vanligt vill jag inte gå in på detaljer... Men de flesta som "får en ny pappa", när ens riktiga pappa gått bort kanske inte alltid har den där positiva inställningen..speciellt inte som tonåring då fraser som "Du är inte min pappa!" och "Du bestämmer inte över mig!" är vanliga när man lever under samma tak.
Min Max va nog väldigt duktig i skolan när han var student.. Det märktes hemma, för han ville alltid att jag skulle va bra i skolan (fast jag va skitkass i plugget), komma hem med bra betyg, aldrig skolka... jag var sämst i plugget och jag skolkade hela tiden. En sak somhan inte vet om är att en gång (jag gick i åttan, ville inte gå till skolan för jag va rädd för alla mobbare) så skulle jag va hemma från plugget (skolka) och Max var hemma... det var knas, så jag fick gömma mig under sängen i 45 minuter för att han inte skulle upptäcka mig haha!! Om mina föräldrar hade vetat att jag blev illa behandlad i skolan så kanske det sett annorlunnda ut.... men, vilken 14 åring går hem till sin familj och berättar att man blir mobbad? Det går inte... men idag vet jag, att om de hade vetat om det, så hade dem funnits där för mig till 100%...

Men det jag vill säga mest är att jag älskar dem så himla mycket! Och saknar dem hela tiden... Det är mkt bättre mellan mig och Max nu... vi båda har väl mognat och insett saker... kanske tänker lite mer logiskt osv... plus att jag tror att han är stolt över mig=) Jag har ju fött ett underbart barnbarn till dem plus att det går bra för mig i skolan... sen är väl det viktigaste att jag inte är tonåring längre!


Jag älskar er mamma å pappor